Herregud!!

Oj oj oj det har ju gått en evighet sen sist 😂

Ja mycket har hänt... mycket kommer hända.

Under en längre tid har jag mått dåligt och under en lägre period har jag funderat över mitt äktenskap. Har trott att det alltid varit jag... men så är inte fallet. Jo man är två men det har inte bara varit jag så att säga.
Jag gav min make beskedet i mars (har jag för mig) att jag ville skiljas. Inga glada miner vilket jag förstår fullt ut. Men jag måste göra detta för mig... för att jag ska må bättre. Jag stampar bara bakåt... kommer aldrig framåt. Jag måste för min egen skull. Han tycker jag är psykiskt sjuk och att jag skiter i barnen. Men nej... Jag tänker på barnen i första hand som ska ha en mamma som är glad och mår bra. En mamma som jobbar och kommer hem glad. Inte en som är deprimerad och aldrig tar sig framåt. Jag är inte psykiskt sjuk... Jag lider inte av en jävla sjukdom!
Jag har diagnoser... som behandlas så gott det går. Jag får den hjälp som finns för mig just nu. Jag kanske inte tar mig fram just nu just idag men så småningom.
Detta har inget botemedel. Tyvärr. Annars hade jag mer än gärna tatt det.

För mina barn skulle jag gå genom eld och vatten. Jag löser deras problem. Jag ser till att de har rena kläder och hela kläder. Jag ser till att dom kommer till och från sina kompisar. Skola och allt annat. Skulle aldrig svika dom.

Att någon säger dessa saker gör mig väldigt ledsen. Jag önskar någon förstod.
Älskar mina barn över allt annat och dom kommer alltid komma i första hand.

Att vårt äktenskap gått itu är inte konstig. För att stå i fönstret och inte se samma saker är inte det bästa och när en av oss inte vill hjälpa den andre eller försöka förstå så går det inte. Jag har gjort mitt och jag tar på mig allt... Det är mitt fel jag är den som orsakat detta. Men jag är stolt över mig själv. Är inte stolt över hur den andre beter och betett sig. Mycket ledsen för det. Men samtidigt kanske växer han... med tiden... vem vet.

Jag skriver sällan numera... vet inte varför. Men hur mycket jag än vrider och vänder på allt så är det jag som är galen...

Den 1 juli flyttar jag... Det har jag min bästa vän Therese att tacka för. Utan henne hade detta inte varit möjligt. Hon har hjälpt mig så otroligt mkt så jag vet inte hur jag ska tacka henne. Men hon vet nog...
Äldsta ska bo med mig förutom varannan helg och de andra två varannan vecka. Det kommer bli tufft att vara utan dom så mycket men jag tror det löser sig oavsett.

Så efter detta ska jag få ordning på livet mitt... och leva... gå på mina psykiatribesök och arbetsförmedlingen och gud vet vad jag gör 😂. Men ska leva i alla fall vilket ska bli jätte skönt. Andas och klara mig på egen hand. Det är skrämmande men vet att detta blir bra i slutänden.

Sådär... en liten uppdatering.

Kram på er