Mitt första

För några månader sedan fick jag reda på att jag har adhd. Jag har gått i nästan 3 år som deprimerad etc. Perioder har varit tuffa och jag har inte klarat av något.
Fick ett jobb, det gick åt helvete och det tog hårt. Jag är rädd. Rädd att jag inte ska kunna jobba. Men det jag visste då var att jag var deprimerad och så medan nu finns det en förklaring till varför jag knappt haft ett jobb i hela mitt 32 åriga liv.

Jag går ännu och väntar på läkartid då det är sommartid. I slutet på augusti får jag räkna med. Innan dess får jag försöka överleva på sobril. Men den hjälper bara när jag är stressad inte när jag är förbannad eller dylikt. Har sjuhelvetes humörsvängningar konstant och ofta sur och arg. Allt någon säger tar jag till mig... oavsett om det är ämnat för mig eller någon annan.
Jag kämpar dagligen med att hålla inne allt. All ilska. All frustration. All ledsamhet. Allt... så vissa dagar exploderar jag. Att gå hemma med barnen oroar mig då de verkar vilket knappar dom ska trycka på. Det är oftast dom  som får stå ivägen för mina ord eller hur jag är. (Nej skulle aldrig någonsin slå mina barn) jag använder ord. Kanske inte elaka men kommentarer man ger vuxna inte barn. Ibland tänker jag innan och ibland inte. Detta är jobbigt... jag har ett samvete också så har man sagt något dumt så mår jag inte överdrivet bra efter. Men som jag skrev... jag kämpar dagligen med att hålla käften. Jag är hellre tyst än pratar när jag mår dåligt.

Om jag kunde göra något. Jag vill lära mig älska mig själv, hantera mig själv, få ett jobb som jag kan stanna på, sluta känna rastlösheten 6 av 7 dagar.
Och skulle vilja ha lite mer tillit till folk men det tror jag inte kommer hända. Tror fortfarande att alla kommer lämna mig eller att ja någon går bakom ryggen osv.

Ja lite om mig nu. Det kommer mera... tror jag.