Ledsen.

Det är ångest deluxe. Den senaste veckan har kroppen levt sitt egna liv. Stressad orolig ångest och lite mer stress.

Jag är som jag är... Och mår jag dåligt ja då tar jag ut det på allt och alla. Tyvärr. Jag kan inte stoppa det. Och allt alla gör eller inte gör irriterar mig och hindrar mig. Jag kan inte förstå folks handlingar eller tankar på nåt sätt. Men allt det jag stör mig på kanske en "normal" människa tycker det inte är konstigt. Jag försöker tänka positivt men det slutar med att jag sluter mig och är tyst. Det är bäst så... annars säger jag saker jag kommer ångra. Eller så ska jag behöva slåss för min åsikt vilket jag inte orkar. Tar för mkt energi.

Jag vet vad som påverkat måendet... pms. Och stressen över flytt och få allt på plats osv. Det har tagit all energi. Tyvärr.

Alla tankar just nu ger mig ångest. Är det mitt fel. Varför då. Måste jag. Nej det är andra det är fel på. Den som känner mig vet. Borde jag göra si eller så. Vad vill hen. Vad vill dom. Varför då.

Nej jag orkar inte riktigt mer. Suck.

Jag funderar på att försvinna... stänga av allt. Ta en paus. Bara skita i folk...

Orka bry sig. Orkar fundera. Nej dra åt helvete livet.