Man slutar aldrig att förvånas

Hur kan en person som vill ha en tillbaka tro att det räcker med att sitta på arslet och anta en massa saker istället för att kämpa?

Jag vet att jag är orsaken till skilsmässan och det. Jag vet att han tycker jag är dum i huvudet och gud vet vad. Jag vet också att han anser att allt är mitt fel och att jag inte tänker på barnen.

Men igenom hela denna process så är det JAG som fått sköta allt det praktiska och jag har pratat med barnen och jag har löst allt. Han har fått allt serverat på ett jävla silverfat. Ändå är det jag som får ta all skit.

Jag är glad att jag inte bor där. Kommer aldrig göra det igen. Och det är dags att jag säger ifrån och säger nej. Det är svårt och jag kommer få ta så mkt skit. Jag vet att det är en vecka till kommande som han ska iväg... får väl se om han ber om det eller bara antar. Men från och med nu ska jag göra likadant, sköter mig själv. Frågar inget när det är hans vecka och löser problem här hos mig. Vill han något så får han plocka upp telefonjäveln och ringa och fråga mig jävligt snällt.

Har en känsla av att detta kommer sluta i rätten... nu när han tiger som muren så vad gör man... det är han som inte vill lösa detta till barnens bästa utan utgår från sig själv. Skulle inte förvåna mig om han säger dumma saker om mig till barnen... men men bara han som förlorar på det.

Jag måste nog klargöra några saker för honom och bestämma vissa saker så vi har det överstökat.

Ja jag är arg och upprörd.

Samtidigt orkar jag inte för jag är tokförkyld.

Nehe film och gotte blir det nu.