ADHD-mamma mina jag & jag 😉🙈

Jag har tröttnat. Jag vet inte hur jag ska lösa allt eller finna någon lösning. Jag vet inte om jag vågar eller klarar det. Jag kommer leva på att allt löser sig. Jag kommer göra något som förändrar mycket hoppas jag. Kanske får jag x att lyssna på mig. Att höra vad jag säger och fatta att det är allvar. Snart lämnar jag in då jag inte orkar mer... Jag är grymt trött. Less. Vill bara försvinna. Hade varit skönt... Ville bara avreagera mig lite.

Livet är inte alltid lätt. Det finns en anledning till att jag inte har dubbeltäcke, det finns en anledning till att jag flyttar mig om du sitter för nära (ibland). Det finns en anledning till varför jag ibland behöver åka bort. Det finns en anledning till att jag går ifrån om det blir för mycket. Det finns en anledning till att jag blir irriterad varje gång någon går emot mig oavsett vem. Däremot finns det inte alltid en anledning när man är sur/tvär/irriterad. Det finns många anledningar dock är det oftast aldrig DU det är oftast alltid JAG. Känslan att veta att man är känslig och inte direkt vill vara intim på något sätt är sjukt jobbigt. Att varje kväll gå till sängs och hoppas att han inte vill ikväll för jag vill inte just idag (som alla andra jävla 300 dagar om året) japp 65 dagar om året kanske vi h...

En känsla... inte verklighet. Jag vill bara krypa ur mitt skinn. Vill inte existera. Jag orkar inte vara vuxen. Ta ansvar. Och vara duktig. Jag orkar inte diskussionerna med min make eller tjafset om jag får åka iväg eller ej. Eller traggla om pengar och annat. Att hela tiden känna sig tillbakadragen. Men men... jag ser inget annat. Så bara svälja och keep on going. Det är rätt jobbigt... Vill ha en kurator och hag jag får nog be om det på fredag. Känner hur det bubblar inom mig.... Jag vill bara slå mig fri... Allt blir nog bättre bara jag får hjälp... blir det de då....? Suckar 😢

Jag vet inte hur jag orkar ibland . Hur jag klarar mig igenom vissa dagar. Vissa situationer. När jag och dottern bråkar så brukar vi gå all in. Hon är lika mig men kanske i mindre format och inte lika erfaren osv. Jag har ju ett annat tänk som vuxen. Fick en känga idag... hon skulle cykla hem från en kompis och tydligen så har hela himlen öppnat sig. Men hennes kompis mamma skjutsade henne halvvägs. När hon kommer hem är hon ledsen för att JAG inte ringt... för att kolla om hon är okej för att det regnar. Hon blev ju blöt... suck. Där och då bröt jag ihop och vi gapar på varandra och jag försöker få henne att förstå varför JAG inte ringde. Orkar inte. Jag fattar inte. Hon får i alla fall inte övernatta på väldigt länge. Hon var dessutom kaxig mot lillebror eller tvär eller vad man nu ska säga. Jag vet inte.....

Jag som trodde det va bra. Varit på minisemester hos en kär vän fre-mån och mått kanon. Kommer hem och känner genast ångest oro rastlöshet osv i kroppen. Känner att jag inte alls vill göra något... prata med någon eller ja göra något med någon. Allt alla gör är fel. Allt alla säger är fel. Osv. Nu har jag dock fått tid till doktorn och hoppas på någon medicin som kan hjälpa mig på traven med vissa saker i kroppen. Medicin löser ingenting men något kan det säkert hjälpa en med. Mycket trött men kan vara vädret också. Det regnar och regnar.

Aldrig kul att känna att känslorna kör runt som en berg o dalbana. Ena stunden känner jag så och ena stunden känner man något annat. Ibland tänker jag extremt framåt och ser hur jag lever mitt liv osv... I nästa ser jag att jag inte kommer någon vart. Osv. Och kanske "trivs" där jag är... Varit borta nu på semester och det är de bästa... att vara borta. Samtidigt vet jag inte om jag skulle kunna flytta "hem" igen. Skulle aldrig gå. Men men... Nu hemma igen och livet fortsätter. Hoppas på tider till olika saker nu snart som mellanvården och adhd gruppen. Även till doktorn för medicin diskutering. Samt ett samtal med fk Ams och doktor. Det blir en spännande höst. Hoppas jag. Ska bli skönt att få komma in i rutiner igen. Just nu inga rutiner. Vilket skapar kaos i mitt huvud.

Måste vara idiot.... orkar inte med mig själv. Klarar inte av att prata med andra vissa dagar. Jag har svårt att omställa mig och svart att förstå andra som bidrar sig eller säger en sak och gör en annan. För mig så ja jag vet inte hur jag ska förklara det men det lägger sig som en klump i magen och irritationen blir större och större. Jag vill inte idag. Jag orkar inte.... Jag vill fly Och lämna allt. Så känns det idag... Vill gråta men håller allt inne. Tror jag måste ha den där kuratorn ändå. Det är jobbigt när man inte kan förklara varför man är som man är eller gör som man gör. Varför känslor kommer trots att saker och ting inte hänt ens eller kanske inte alls kommer hända 😢 Om 14 dagar åker jag till Göteborg, jag längtar så djävulskt mycket! Behöver det. Ska f...

Skulle hitta ett block nu ikväll. Och fann den här texten på bilden... den skrev jag 20/9 2015. Idag har jag nog mer förståelse men inte överdrivet. Famlar. Snurrar. Funderar. Det finns många frågor som ännu är obesvarade. På måndag är det dags för doktorn. Ny sjukskrivning och kolla mediciner. Måste be om en kurator. Är nog bäst att jag har det. Så bara hoppas allt går vägen. Idag har det varit en sådär dag. Lite upp och lite ner. Känner mig mycket irriterad och sur eller ledsen. Saker och ting kommer till mig både fortare och starkare. Nu ska jag zappa tv och sen sova.

Jag kan inte organisera min hjärna rätt. Jag behöver hjälp att tänka känns det som, någon som rensar och ger mig lite klarare tankar. Jag vet i dagsläget om jag är paranoid om det är riktiga tankar/känslor eller om jag bara ja jag vet inte. Virrig är jag. Hjärnan är i kaos. Sen kan nästa dag vara hur bra som helst. Hela tiden kommer tankar. En del lägger sig som en klump i magen. Andra flyter iväg och vissa stannar. Att organisera dessa är jobbigt. Lika jobbigt som att stänga inne vissa saker/känslor som inte borde komma ut för då blir det fel. Något som är skönt att skriva är att jag uttrycker mig bättre skrivandes än pratandes. Det är mitt sätt att förklara. Men inte många som kan acceptera det. Alla tycker inte det är ok. Men tyvärr, öppna jag käften blir det bara fel eller sånt som inte ska komm...

För några månader sedan fick jag reda på att jag har adhd. Jag har gått i nästan 3 år som deprimerad etc. Perioder har varit tuffa och jag har inte klarat av något. Fick ett jobb, det gick åt helvete och det tog hårt. Jag är rädd. Rädd att jag inte ska kunna jobba. Men det jag visste då var att jag var deprimerad och så medan nu finns det en förklaring till varför jag knappt haft ett jobb i hela mitt 32 åriga liv. Jag går ännu och väntar på läkartid då det är sommartid. I slutet på augusti får jag räkna med. Innan dess får jag försöka överleva på sobril. Men den hjälper bara när jag är stressad inte när jag är förbannad eller dylikt. Har sjuhelvetes humörsvängningar konstant och ofta sur och arg. Allt någon säger tar jag till mig... oavsett om det är ämnat för mig eller någon annan. Jag kämpar dagligen med att hålla inne allt. All ilska. All frustration. All ledsamhet. Allt... så vissa dagar exploderar jag. Att gå hemma med barnen oroar mig då de verkar vilket knappar dom ska tryck...